Jag såg en björnhona vid vägkanten som vinkade med tassen: först blev jag rädd och ville åka därifrån, men plötsligt såg jag något märkligt 😲😱
Jag var på väg hem längs en bekant landsväg. Här brukar det vara lugnt: nästan inga bilar, bara skog runt omkring och frisk luft. Det var en helt vanlig dag, ingenting tydde på att något ovanligt skulle hända.
Men plötsligt fångade något svart vid vägkanten min uppmärksamhet. När jag kom närmare förstod jag att det var… en björnhona. Hon satt på bakbenen och verkade vinka åt mig med tassen.
Först tänkte jag att hon kanske hade rymt från en cirkus eller bara kommit ut från skogen — hjärtat höll på att stanna av skräck. Jag var redo att trycka på gasen och åka därifrån, men då lade jag märke till något konstigt och skrämmande.
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Björnhonan verkade inte aggressiv. Tvärtom — hon verkade försöka få min uppmärksamhet, nästan be om hjälp.
Jag stannade. Då reste hon sig långsamt och gick mot skogen, och tittade då och då bakåt som för att kolla om jag följde efter. Nyfikenheten och en inre känsla hindrade mig från att åka därifrån.
Efter några meter, där träden glesnade lite, såg jag en björnunge. På dess huvud satt fast en plastburk — den lilla skakade desperat på huvudet för att bli fri, men förgäves.
Då förstod jag: björnhonan ville inte attackera, hon kallade på hjälp för sin unge.
Jag försökte röra mig långsamt för att inte skrämma mamman, och tog försiktigt av burken från ungens huvud.
Björnhonan gick genast fram till ungen, slickade den för att kontrollera att allt var bra, och gick sedan långsamt tillbaka in i skogen med ungen.
Innan hon försvann helt bland träden tittade hon på mig en gång till — blicken var full av något som liknade tacksamhet.
Jag stod kvar några sekunder för att hämta andan, sedan gick jag snabbt tillbaka till bilen och körde hem. Den här dagen kommer jag aldrig att glömma.
