Jag gick in i garaget utan något särskilt syfte – bara för att hämta en gammal verktygslåda. Vanligtvis är det min man som går dit, han håller ordning och vet var allt finns. Men jag… jag tittar nästan aldrig in där. Men just den morgonen ville jag plötsligt gå in.
Ljuset i garaget var svagt, lampan blinkade – den borde ha bytts ut för länge sedan. Jag gick längs väggen och stannade plötsligt upp. I det bortre hörnet, där det gamla skåpet med färgburkar och skräp alltid stod, såg jag… något.
Först kunde jag inte förstå vad det var. Det verkade vara täckt av ett tjockt lager damm, men något i det där “någotet” rörde på sig.
Jag gick närmare. Och då kände jag en iskall känsla, som om temperaturen plötsligt sjönk. Jag blev helt skräckslagen när jag insåg vad det var 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Det var… ett bo. Enormt, gråvitt, som om det var gjort av bomull och spindelväv. Och inuti – dussintals, kanske hundratals små varelser.
Spindlar. Några kröp runt på ytan, andra satt stilla, men jag såg: allt levde. Det var inte gammalt damm eller skräp – det var ett gömställe.
Jag skrek inte. Jag bara flög ut ur garaget som en kula och slog igen dörren bakom mig. Först en timme senare, när min man kom hem, lyckades jag övertala mig själv att gå in igen – tillsammans med honom, förstås. Först skrattade han, tills han själv tittade in.
Spindlarna hade bott där länge. Deras bo hade vuxit, gömt bakom skåpet, bland övergivna kartonger.
Väggarna var täckta med tunna spindelvävstrådar, och på dem rörde sig långsamt håriga varelser – några stora som naglar, andra mycket större. Och ägg. Det fanns äggsamlingar.
”Hur har vi ens kunnat bo här hela tiden?” viskade jag medan vi ringde saneringsfirman.
Sedan dess undviker jag garaget helt.
