Jag tyckte synd om en hemlös man och gav honom en varm soppa, men en vecka senare ångrade jag djupt min goda gärning. 😨😢
För ungefär två veckor sedan, på väg till jobbet, såg jag honom för första gången. En man runt trettio, vid första anblicken helt vanlig — prydliga men slitna kläder, orakad, tom blick. Då tänkte jag inte särskilt mycket på det. Men när mitt pass på baren var slut och jag gick ut för att ringa — stod han fortfarande kvar där.
Vinden var redan isande, kylan gick ända in i märgen. Och han försökte inte ens hitta något skydd. Jag stod inte ut och gick fram till honom.
— God kväll… är allt okej? Behöver du hjälp? Ska jag ringa någon? frågade jag, och i samma ögonblick kände jag en stark lukt som fick mig att rygga tillbaka.
Han tittade lite skuldmedvetet på mig:
— Nej tack… Jag står här för att det inte blåser. Stör jag?
— Nej, du stör inte… Men har du stått här sedan i morse?
— Nästan. Jag gick in i butiken några gånger för att värma mig lite.
— Har du kunnat äta något?
— Köpte bröd… och äter lite i taget.
— Varför… varför inte hemma? frågade jag till slut.
Han sänkte blicken:
— Finns inget hem.
Jag svalde hårt och kämpade för att hålla tillbaka medkänslan.
— Vänta här.
Jag gick in och köpte varm mat till honom med min personalrabatt. Satte honom på verandan, åtminstone ett tak över huvudet. Han åt tyst, utan att nästan lyfta blicken. När jag kom ut för att stänga — var han redan borta.
Då kunde jag aldrig ana att jag en tid senare skulle ångra denna goda gärning så djupt. Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Dagen efter kom den hemlöse mannen tillbaka igen. Och nästa dag också. Och igen. Han satte sig på samma plats och väntade. Och jag kände som om det blev min skyldighet att mata honom. Varje gång. Så höll det på i nästan en vecka.
Jag stod inte ut längre. Jag hade själv inte pengar nog för att försörja någon i all evighet. Dessutom klagade gästerna på hans starka lukt, och ledningen höll på att sparka mig. Men hur skulle jag kunna säga till en hopplös människa att han inte var välkommen?
Till slut samlade jag allt mitt mod och hittade ett härbärge åt honom. Där skulle han bli omhändertagen och få mat.
Nu är han där, under tak, med en varm säng och mat. Men ändå finns en tvekan kvar i mig: gjorde jag rätt som tog honom dit och slutade hjälpa själv?
Jag känner mig så krossad och vet inte hur jag ska leva med det.
