På natten följde en hemlös man efter mig — han var smutsig, barfota och klädd i trasiga kläder: under gångtunneln hann han till slut ikapp mig och gjorde något som fortfarande chockerar mig 😲😨
Jag var på väg hem vid niotiden på kvällen. Gatan låg redan i mörker: gatlyktorna lyste svagt över trottoaren, några få förbipasserande skyndade sig förbi, och bilarna lämnade ljusspår bakom sig.
Vid den tiden på kvällen är det inte alltid säkert för en kvinna att vara ute. Jag visste det, så jag gick snabbt, höll väskan hårt och vände mig om då och då. Hjärtat slog snabbare än vanligt — på natten verkar allt i staden mer hotfullt.
Plötsligt hörde jag tunga steg bakom mig. Långsamma, men bestämda. En man.
Jag ökade takten och svängde runt hörnet, i hopp om att det bara var inbillning. Men stegen tystnade inte — tvärtom, de kom närmare.
Jag sneglade bakåt och såg honom: en man runt femtio, barfota, med grått, tovigt skägg och långt hår, i smutsiga, slitna kläder. En hemlös.
Han gick rakt bakom mig, nästan i samma takt, och när han märkte att jag gick snabbare, gjorde han detsamma. Jag kände hur blodet bultade i tinningarna av rädsla. Bröstet snörptes åt, andningen blev ojämn. Det kändes som om benen skulle ge vika när som helst.
— Herregud, inte jag, snälla… — viskade jag medan jag korsade vägen.
Men just där, under gångtunneln, när trafikljuset plötsligt slog om till rött, hann han ikapp mig. Jag kände hans tunga hand på min axel och ryckte till, nära att skrika till.
— Vad vill du? — orden bara kom ut. — Om du vill ha pengar… ta väskan! Bara rör mig inte, snälla!
Men det den hemlöse mannen gjorde sedan chockerade mig fullständigt 😱😱
👉 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Mannen höjde handen, och i hans handflata såg jag en plånbok. Min plånbok!
Han försökte säga något, men det kom bara otydliga ljud ur hans mun. Med spruckna läppar mumlade han något som lät som:
— …hittade… tappat…
Och då förstod jag allt. Han kunde helt enkelt inte prata. Jag måste ha tappat plånboken när jag gick ut ur butiken. Han hade sett det och följt efter mig barfota över den kalla asfalten, utan att kunna ropa på mig.
Jag stod där förstelnad. För bara ett ögonblick sedan hade jag sett honom som ett hot — men egentligen ville han bara lämna tillbaka det jag tappat.
Jag skämdes över min rädsla och över att jag hade dömt en människa enbart efter hans utseende.
Den kvällen lärde jag mig något viktigt: ibland kan de möten som skrämmer oss mest visa sig vara de mest mänskliga av alla.
