På tåget satte sig en pojke på cirka 8 år bredvid mig – han reste helt ensam: Jag kallade på konduktören för att hitta hans föräldrar, men då uppdagades något skrämmande 😢😱
Den dagen var jag på väg hem från en tjänsteresa. Det var mulet, tåget gungade lite, och vagnen var halvfull. Jag satt vid fönstret, tittade upp på den grå himlen och tänkte på hur snabbt livet rusar förbi, när någon satte sig bredvid mig.
Jag vände mig om – en pojke, runt åtta år gammal. Ensam. Inga föräldrar, ingen resväska, bara en ryggsäck i knät.
– Hej. Vem är du med?
Han ryckte på axlarna.
– Jag ska till mormor. Mamma sa att jag skulle vänta på henne… och så gick hon.
– När var det?
– En timme… två timmar sen. Jag klev på tåget som hon sa. Men hon kom aldrig tillbaka.
Det fanns inga tårar i hans ögon. Bara trötthet. Som om han visste att det skulle bli så här.
Jag fick en klump i magen direkt. En liten pojke som reser ensam till en annan stad, och hans mamma är borta…
Jag kallade genast på konduktören. Han tittade på pojken, sedan på mig – och bleknade plötsligt.
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
– Du igen? Har din mamma fortfarande inte kommit tillbaka?
Pojken svarade inte. Jag bestämde mig för att fråga konduktören vad som pågick.
– Det här… den här pojken… Han har åkt tåg i två dagar nu och säger hela tiden att hans mamma snart kommer, men jag har aldrig sett henne. Vid nästa station ringer jag polisen.
🚨 Det visade sig att mamman hade lämnat honom på stationen och försvunnit. Senare fick vi veta att hon hade flytt från sin våldsamma make, pojkens pappa, och ville gömma sonen hos mormor.
Men hon vågade inte – blev rädd och försvann, och satte bara pojken på tåget utan att ens försöka ta reda på vad som skulle hända med honom.
Vi hittade mormodern. Hon kom, grät och kramade om pojken.
Och jag… jag stannade hos honom hela tiden så att han inte skulle vara ensam.
Det har nu gått nästan ett år sedan händelsen, och pojken och jag har fortfarande ofta kontakt. Hans mamma är fortfarande försvunnen – utan resultat.
