Varje natt kände jag att någon fanns i mitt hus, därför satte jag upp en kamera i mitt rum — och när jag såg inspelningarna på morgonen blev jag förskräckt 😱😲
Varje natt kände jag samma sak: någon var i mitt hus.
Den känslan kom inte direkt. Först var det bara ljuden: svaga, nästan omärkliga. Golvet som knarrade, som om någon tog ett försiktigt steg. En dov duns — som om ett möbel hördes stöta till. Ibland ett svagt prassel, som om någon öppnade garderoben eller rotade bland mina saker. Jag låg i mörkret och vågade knappt andas.
Jag fick känslan av att en främling gick omkring i lägenheten. Inte högljutt, inte aggressivt — tvärtom, alldeles för försiktigt. Som om den här “någon” kände mitt hem väl och inte ville bli upptäckt. Oftast hörde jag stegen mitt i natten, mellan två och fyra, när kroppen känns tung och sinnet börjar sväva.
På morgonen väntade märkliga förändringar. Saker låg aldrig där jag lagt dem: mobilen — i sängen, fast den kvällen innan låg på bordet; kläder — slängda på stolen; på golvet — saker jag absolut inte hade lagt där. Ibland var rummet i full oreda, som om någon rotat i garderoben. Jag skyllde på trötthet, glömska, försökte övertyga mig själv om att jag bara inte mindes.
Några gånger vaknade jag mitt i natten med en stark känsla av att någon tittade på mig. Men jag öppnade inte ögonen — jag sade till mig själv att det bara var en dröm, en fantasi. Tills rädslan blev alltför verklig.
En morgon vaknade jag skakande och förstod: det kan inte fortsätta så här. Jag satte upp en kamera i mitt rum. Jag riktade den mot sängen och lät den spela in hela natten. Jag var säker på att om det verkligen fanns någon i huset, skulle kameran visa det.
Nästa morgon satte jag mig för att titta på inspelningen. Och det jag såg på skärmen fick blodet att frysa till is. 😲😱 Jag hade väntat mig vad som helst — men inte det här. Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Först — ingenting. Jag sover, orörlig. Men sedan… såg jag mig själv långsamt sätta mig upp. Sätta mig på sängkanten. Resa mig.
Kameran fångade varje rörelse — lugn, rytmisk. Jag gick runt i rummet, öppnade garderoben, tog ut kläder och kastade dem på sängen och på golvet.
Jag tog min mobil, tittade på den, lade den på en annan plats. När jag gick förbi stolen råkade jag knuffa till den så att den föll. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig, som om ingenting hade hänt.
Jag stirrade på skärmen och kunde knappt andas. Det fanns ingen i huset. Ingen förutom mig själv.
Jag mindes ingenting. Varken steg, rörelser eller oredan. Alla dessa nätter, all den rädslan, alla dessa ljud — det var jag. Min sömngång. Mitt nattliga jag, som jag inte visste något om.
Och det mest skrämmande var inte att någon gick runt i mitt hus. Det mest skrämmande var att den “någon” hela tiden var jag själv — och att en lång behandling nu väntar mig.
