De ville kasta av mig från planet på grund av min övervikt: jag var tvungen att sätta dessa hjärtlösa människor på plats 😢😢
Jag är 63 år gammal och har hela livet lärt mig att älska och acceptera mig själv som jag är. En sjukdom har stört min ämnesomsättning, och viktökningen var inget jag själv valde. Men människor vill inte alltid förstå det.
Jag har vant mig vid ogillande blickar, att främlingar bedömer min kropp som om den stod i ett skyltfönster. Det är särskilt svårt att stå ut med på flygplanet, där det redan är trångt och alla tycker att de har rätt att granska en från topp till tå.
Den dagen flög jag som vanligt. Jag hade köpt biljetten i förväg och valt en fönsterplats för att inte störa någon. Jag satte mig, spände fast bältet ordentligt, lade väskan under sätet och förberedde mig för flygresan.
Men efter några minuter dök en ung kvinna upp bredvid mig, ungefär 25 år gammal, vacker, välvårdad, klädd i en elegant dräkt. Hon tittade på mig och grimaserade direkt.
– Perfekt, sa hon högt, utan att ens försöka vara artig. – Ännu en tjockis som tar upp halva sätet. Jag tänker inte flyga så här!
Jag kände en smärta hugga till inom mig. Men jag var tyst till en början. Kvinnan fortsatte:
– Tjocka borde stanna hemma, inte flyga, – slängde hon i ansiktet på mig. – Tänker du inte på andra?
Sedan kallade hon på flygvärdinnan. Med högburet huvud pekade hon på mig:
– Den här kvinnan tar för mycket plats! Släng av henne, annars stämmer jag ert flygbolag!
Folk började vända sig om. Flygvärdinnan såg på mig som om hon inte visste hur hon skulle be mig lämna planet. Jag kände hur jag rodnade av förödmjukelse. Men i det ögonblicket förstod jag att jag måste stå upp för mina rättigheter, och gjorde något jag inte ångrar 😨😲 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag reste mig långsamt, vände mig mot flygvärdinnan och kvinnan och sa högt, så att hela kabinen hörde:
– Jag har full rätt att vara här. Jag har betalat min biljett som alla andra. Min vikt beror på sjukdom, inte på lathet eller frosseri, som ni tror. Och jag behöver inte förklara min kropp för någon.
Om du inte har plats nog, kan du köpa två säten eller byta plats. Men att kräva att jag ska avvisas är diskriminering. Och om flygbolaget går med på det, kommer jag att stämma dem – för brott mot mina lagstadgade rättigheter.
Jag gjorde en paus och såg kvinnan rakt i ögonen, utan att blinka:
– Dina ord förnedrar mig som människa. Du har offentligt förolämpat mig, och jag är redo att hålla dig ansvarig. Om du inte slutar nu ringer jag polisen direkt hit.
Det blev helt tyst i planet. Kvinnan såg plötsligt nedstämd ut, hennes självsäkra ansikte förändrades. Flygvärdinnan nickade generat och mumlade:
– Frun, självklart har ni rätt att flyga. Jag ska ta hand om den här passageraren.
Till slut fick kvinnan byta plats längre bort. Jag satt kvar vid fönstret, och många passagerare log uppmuntrande mot mig efteråt. En kvinna sa tyst:
– Tack för de där orden. Du var verkligen modig.
I det ögonblicket kände jag stolthet. Jag bär inte skulden för min kropp. Och ingen har rätt att göra mig till en utstött.
