Den sista önskan en fånge hade var att få se sin hund en sista gång; men så fort hunden steg in i fängelsecellen hände något märkligt 😲😲
Hans sista önskan, innan det slutgiltiga domen skulle meddelas, som skulle bli en vändpunkt i hans liv, var att få se sin tyska schäfer. Fången hade tagit emot sitt öde med tyst underkastelse.
I tolv år, dag efter dag, vaknade han i den kalla cellen B-17. Han hade anklagats för att ha tagit en människas liv, och trots att han svor på sin oskuld lyssnade ingen på honom. Först kämpade han, skrev klagomål, kontaktade advokater, men med tiden slutade han kämpa och väntade bara på sin dom.
Det enda som hade betydelse för honom under alla dessa år var hans hund. Han hade inga andra släktingar. Den tyska schäfern var inte bara ett husdjur: den var hans familj, hans vän och det enda väsen han litade på. Fången hade hittat den som valp, darrande i en gränd, och från den dagen var de oskiljaktiga.
När fängelsedirektören kom med pappret och frågade om hans sista önskan, bad mannen inte om fin mat, cigaretter eller en präst, som många andra. Han sade bara tyst:
— Jag vill se min hund. En sista gång.
Till en början möttes detta med misstro från personalen. Kanske var det en listig plan? Men på den utsatta dagen, före domen, tog de honom ut på gården. Under vakternas vaksamma blickar mötte han sin hund.
När hunden såg sin ägare ryckte den sig loss från kopplet och sprang mot honom. I det ögonblicket stod tiden stilla.
Men det som hände sedan överraskade alla. Fångvaktarna stod handfallna, utan att veta vad de skulle göra 😲🫣 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Hunden rusade ur polisens händer och mot sin ägare med sådan kraft som om den försökte ta igen tolv års separation på ett ögonblick.
Den kastade sig i hans famn och välte honom omkull, och fången kände för första gången på många år varken kyla eller tyngden av bojorna. Endast värme.
Han höll hunden tätt intill sig, tryckte ansiktet mot den tjocka pälsen. Tårarna, som han inte hade tillåtit sig under alla dessa år, strömmade fram.
Han grät högt, utan skam, som ett barn, medan hunden gnällde tyst, som om den också förstod att de hade lite tid kvar.
— Du är min flicka… min trogna… — viskade han och höll henne allt hårdare. — Vad ska du göra utan mig?..
Hans händer darrade, han smekte henne på ryggen om och om igen, som om han ville minnas varje liten detalj. Hunden tittade på honom med lojala ögon.
— Förlåt mig… att jag lämnar dig ensam, — hans röst brast och blev hes. — Jag kunde inte bevisa sanningen… men åtminstone för dig har jag alltid funnits.
Fångvaktarna stod stilla, många vände bort blicken. Även de hårdaste kunde inte förbli oberörda: framför dem stod inte en brottsling, utan en människa som i livets sista minuter höll det enda som fanns kvar av hans värld.
Han lyfte blicken mot fängelsedirektören och sa med bruten röst:
— Ta hand om henne…
Han bad direktören ta hem henne och lovade att han inte skulle motsätta sig domen och skulle acceptera den.
I det ögonblicket blev tystnaden outhärdlig. Hunden skällde igen, plötsligt och högt, som om den protesterade mot det som skulle hända.
Och fången kramade henne en sista gång, höll henne nära på det sätt som bara en människa kan göra när hen tar farväl för alltid.
