I affären råkade jag köra med mitt rullstolshjul på en mans fot: han började skrika åt mig och förolämpa mig, tills polisen kom… 😨😢
Jag har inte kunnat gå på flera år. Förr trodde jag att förlusten av förmågan att röra mig självständigt skulle bli slutet på mitt normala liv. Ja, det är svårt – det gör ont både fysiskt och psykiskt. Men jag har lärt mig att hantera det. Jag har accepterat mitt tillstånd och bestämt mig för att leva vidare så gott det går, utan att isolera mig mellan fyra väggar.
Tack och lov lever vi i en värld där människor med funktionsnedsättning respekteras, får hjälp och där det skapas förutsättningar för ett normalt liv… Men tyvärr är det inte alltid och inte överallt så. Ibland möter man människor för vilka du bara är en anledning att släppa ut sin ilska.
Nyligen hände något för mig som jag fortfarande har klart för mig.
Den dagen gick jag som vanligt till den närmaste stormarknaden för att handla. Jag gillar inte att vara beroende av andra, så jag försöker själv sköta vardagssysslorna: välja produkter, gå till posten, betala räkningar. Det ger mig känslan av att jag fortfarande kontrollerar mitt liv.
Jag körde mellan hyllorna och tittade noga på varorna. Korgen i mitt knä var redan halvfull. När jag svängde in i en annan gång råkade jag köra med rullstolshjulet på foten på en man som stod med ryggen mot mig.
– Förlåt, — sa jag genast och stannade. — Jag såg dig verkligen inte.
Det verkade som en vanlig situation: man stöter ihop, ber om ursäkt och går vidare. Men inte den här gången. Mannen vände sig snabbt om och exploderade i ilska.
– Jag skiter i dina ursäkter! — skrek han så högt att folk i andra änden av gången vände sig om. — Vem ska betala för min behandling, va? Du har skadat mig!
Jag försökte lugnt förklara igen att det var en olycka, men det verkade som om han bara väntade på en anledning att bli arg. Hans ansikte förvrängdes och han började kasta förolämpningar:
– På grund av sådana som du går världen åt helvete! Svag, värdelös skit! Ni lever på normala människors bekostnad!
Varje ord skar i mig, men jag visste att det var meningslöst att argumentera. Hans skrik drog till sig butikspersonalen, och någon hade redan ringt polisen.
Några minuter senare kom två poliser in i gången. De lyssnade på oss båda, utbytte en blick, och en av dem sa plötsligt:
– Herrn, vänligen följ med mig.
Jag blev förvånad.
– Vadå? — frågade jag och kände hur ilskan växte inom mig. — Så jag är den skyldige? För att jag råkade nudda honom?
Jag hade inget val annat än att följa med dem. Vi gick ut och gick mot patrullbilen. Jag förberedde mig mentalt på förnedring, långa förhör och kanske böter. Men på vägen kunde jag inte låta bli att fråga:
– Säg ärligt, varför tar ni med mig och inte honom? Han var den som började bråket.
Polisen gav mig en snabb blick, sänkte rösten och sa något som skrämde mig oerhört. 😱😱
Jag berättar min historia i första kommentaren – dela gärna om ni någonsin varit med om något liknande 👇👇
– Herrn, den här mannen är en farlig brottsling. Han har flera domar för överfall och slagsmål. Han har suttit i fängelse, och enligt vår information har han ett kort stubin och är hämndlysten. Om vi hade lämnat dig där, hade han kunnat komma tillbaka för att ge sig på dig. För tillfället har vi inga lagliga skäl att anhålla honom, så vi bestämde att det vore säkrare om han trodde att vi arresterade dig. Då kommer han inte att leta efter dig.
Jag blev tyst. Det blev kallt inom mig. Insikten att jag stått bara en meter från en person som är kapabel till våld gjorde mig iskall.
Polisen lade till:
– Sådana fall har förekommit tidigare. Han har suttit av sitt straff, men verkar inte ha förändrats.
Sedan den dagen tar jag inga risker längre. Jag har slutat gå till butiker och beställer allt hem. Det gör mig ledsen – jag har alltid uppskattat att kunna delta lite i det vanliga livet.
Men nu vet jag att även en vanlig resa för att handla kan bli ett möte med en fara som du inte ens anar.
