Min man lämnade oss med barnen och gick till en ung älskarinna: några år senare mötte jag honom igen och blev förskräckt över vad jag såg 😲😯
Det hände att vi under tio års äktenskap blev föräldrar till sex barn. Två gånger föddes tvillingar – en verklig gåva från ödet. I början var vi en lycklig familj. Min man var en uppmärksam, omtänksam pappa, bar mig i sina armar och arbetade outtröttligt för vår stora familj.
Jag var säker: vi skulle vara tillsammans för alltid.
Men allt förändrades plötsligt. Jag kände att han började dra sig undan. Och sedan – som en blixt från klar himmel – fick jag reda på att han hade en älskarinna. Dessutom var hon gravid.
En kväll packade han sina saker och sa:
— Jag är trött. På vardagen, på barnen, på dig. Jag vill leva för mig själv.
Han gick, och jag kunde inte stoppa honom. Sedan dess är jag ensam. Han deltog inte i barnens uppfostran, ringde inte, hjälpte varken med pengar eller uppmärksamhet.
Jag kämpade för att överleva. Ibland åt vi makaroner en hel vecka i sträck. Ibland gick vi fem kilometer till fots eftersom vi inte hade råd med transport. Mina föräldrar och min syster hjälpte mig. Men mestadels klarade jag allt själv.
Flera år gick. Barnen växte upp. Jag lärde mig att leva utan honom. Att leva – och inte vänta.
En dag kom vi tillbaka från marknaden med barnen. Och då såg jag min exman och blev förskräckt över hans utseende, för han… Fortsättning i första kommentaren👇👇
I gatuhörnet vid apoteket såg jag en man i rullstol. Han hade en trasig skylt: ”Hjälp mig med mat. Inga ben. Inget hem.”
Jag höll på att gå förbi. Men något i honom kändes bekant. Jag stannade. Tittade noga – och mitt hjärta drog ihop sig.
Det var han. Min exman.
Hans ansikte var insjunket, täckt av otvättat skäggstubb. Ögonen slocknade. Ett ben amputerat ovanför knät, det andra utan fot.
Han såg på mig, och hans blick blev dimmig.
— Du… — viskade han. — Du…
Senare fick jag veta att han råkat ut för en olycka – deras bil sladdade, föraren dog, och han blev invalid. Hans älskarinna flydde så fort hon fick reda på att han inte kunde gå längre. Det fanns inget jobb längre, inga vänner heller. Han blev oviktig för alla.
Jag stod där länge. Det var tungt i själen. Det är den personen som förrådde oss. Men han är också mina barns far.
En vecka har gått sedan det mötet, och jag undrar om jag ska ta in honom och hjälpa honom? Eller inte?
